Respons till Sofia
Jag förstod vad hennes budskap i sin krönika var och håller med om att vi ungdomar borde tala bättre och mildare till varandra men fortfarande ha kvar vårat moderna språk.
Sofia borde tänka på stavningen för det var en hel del stavfel i texten som gör att man hakar upp sig lite.
Hon borde också tänka på att hoppa ner ett steg i texten istället för att skriva två meningar på en och samma rad, hon kan istället skriva en mening och hoppa ner ett steg efter punkt för det gör texten lite mer flytande och mycket enklare att läsa.
Annars var hennes krönika bra men det är lite småsaker som hon borde tänka på.
Förbättrar min krönika
Men efter 3 intervjuer, 2 faktatexter och diskussioner med äldre så kan vi konstatera att ungdomsspråket alltid funnits, även när våra föräldrar var ungdomar.
Ungdomsspråket är en del av tonåren och med åren får vi ett mognare språk och ett större ordförråd,
man växer upp och vill tala på ett mer vuxet sätt och vill vara så mogen som möjligt när man blir äldre,
vi hör ju sällan våra föräldrar tala slarvigt, respektlöst och fult till varandra.
Men även våra föräldrar har gjort det när dom var ungdomar.
När jag intervjuade min morfar som är född omkring 50-talet så berättade han att även han talade ungdomsspråket och anpassade sitt språk efter miljö, hemma talade han mer respektfullt och fint framför sina föräldrar men i sitt kompisgäng var det mer likt dagens ungdomsspråk, dvs. fult och slarvigt.
Svordomar är något vi ungdomar använder oss av vardagligen och ''hora'' är ett ord som man hör minst 3 gånger om dagen när man går i Skälltorpsskolan, vad får då ungdomarna att vilja kalla varandra för detta?
Jag tror att många påverkas av alla andra, oftast så är det någon som vill spela tuff och som börjar säga elaka ord och sedan tar folk efter.
Vuxna lärare brukar oftast reagera väldigt kraftigt om dom hör att en elev kallar en annan elev för ''hora'' men de flesta ungdomarna tar inte åt sig alls eftersom man vänjer sig med dessa ord.
Personligen tar jag inte åt mig speciellt mycket om någon kallar mig för något elakt, eftersom man vänjer sig vid alla svordomar och dom betyder oftast inte så mycket som alla vuxna tror, men jag accepterar inte när folk går för långt och säger saker som man faktiskt blir sårad av, då säger jag ifrån.
Jag är säker på att vi ungdomar kommer att få ett större ordförråd ju äldre vi blir,
och vi kommer säkert reagera när våra barn talar slarvigt i framtiden.
Men förr tog nog flera åt sig och reagerade starkare om man blev kallad för något stötande ord men nu är det 2012 och ungdomsspråket blir bara värre och värre,
men för ungdomarna om 20 år kommer dom antagligen inte tycka att det är så respektlöst som vi som då är föräldrar kommer att tycka.
Jag fick min respons av Sofia, du kan läsa vad hon skrev HÄR
Jag förbättrade min text och la till lite extra ord för att göra texten ännu mera tydlig.
Sofias respons till mig
Hon gav mig bra respons till det här som jag skrev "Jag tror att många påverkas av alla andra, oftast så är det någon som vill spela tuff och som börjar säga elaka ord och sedan tar folk efter. Vuxna lärare brukar oftast reagera väldigt kraftigt om dom hör att en elev kallar en annan elev för ''hora'' men de flesta ungdomarna tar inte åt sig alls eftersom man vänjer sig med dessa ord."
Men hon tycker att jag ska tänka mer på styckesindelningen, det ska jag tänka på när jag skriver om min krönika.
Respons till Max
Mitt ord är din lag
På displayen står det ''Kungen''. Peter är hans riktiga namn, han är boss i vårat gäng, i gänget där man gör allting som är dumt och blir haffad av polisen för Peters skull.
Han ringer hela tiden och egentligen vill jag inte svara, men jag vet att det är viktiga grejer han vill snacka om.
Jag svarar självsäkert fastän jag inte är säker i mig själv alls, han vill att jag ska möta upp honom vid bron, bron är stället där vi sköter våra affärer.
Jag tar på mig snabbt och sticker dit så fort jag kan, när jag kommer dit står Peter och Micke där, Peter ber mig sälja anfetamin till en kille på en nattklubb. Det känns så fel när jag tar emot det men jag gör vad jag måste göra för att slippa få Peter på mig.
Jag går till nattklubben där en man står och städar efter gårdagen, jag frågar ''är det du som ska ha, du vet vad?'' Mannen tittar på mig med hat i blicken och ger mig ett slag mot huvudet och skriker ''Varför lever du efter hans lagar din idiot? Stick hem med dig, jag vill inte ens ha det där!'' Jag tänkte efter, han får inte bestämma över mig. Jag möter upp Peter på bron och han förväntar sig att jag gjort vad jag skulle, när han ser att jag kommer utan pengar blir han rasande, jag känner hur hans hat sprider sig genom hela kroppen, men jag fick honom att dra sig tillbaka genom bara ett par ord ''Jag lever inte efter dina regler, det är över nu''.
KRÖNIKA - UNGDOMSSPRÅK
Men efter 3 intervjuer, 2 faktatexter och diskussioner med äldre så har ungdomsspråket alltid funnits, även när våra föräldrar var ungdomar.
Ungdomsspråket är en del av tonåren och med åren får vi ett mognare språk och ett större ordförråd, man växer upp och vill tala på ett mer vuxet sätt och vill vara så mogen som möjligt när man blir äldre, vi hör ju sällan våra föräldrar tala slarvigt, respektlöst och fult till varandra. Men även våra föräldrar har gjort det när dom var ungdomar.
När jag intervjuade min morfar som är född omkring 50-talet så berättade han att även han talade ungdomsspråket och anpassade sitt språk efter miljö, hemma talade han mer respektfullt framför sina föräldrar men i sitt kompisgäng var det mer likt dagens ungdomsspråk.
Svordomar är något vi ungdomar använder oss av vardagligen och ''hora'' är ett ord som man hör minst 3 gånger om dagen när man går i Skälltorpsskolan, vad får då ungdomarna att vilja kalla varandra för detta?
Jag tror att många påverkas av alla andra, oftast så är det någon som vill spela tuff och som börjar säga elaka ord och sedan tar folk efter. Vuxna lärare brukar oftast reagera väldigt kraftigt om dom hör att en elev kallar en annan elev för ''hora'' men de flesta ungdomarna tar inte åt sig alls eftersom man vänjer sig med dessa ord.
Jag tar inte åt mig speciellt mycket om någon kallar mig för något elakt, eftersom man vänjer sig vid alla svordomar och dom betyder oftast inte så mycket som alla vuxna tror.
Jag är säker på att vi ungdomar kommer att få ett större ordförråd ju äldre vi blir, och vi kommer säkert reagera när våra barn talar slarvigt. Men förr tog nog flera åt sig och reagerade starkare om man blev kallad för något stötande ord men nu är det 2012 och ungdomsspråket blir bara värre och värre, men för ungdomarna om 20 år kommer dom antagligen inte tycka att det är så respektlöst som vi som då är föräldrar kommer att tycka.
SAMMANSTÄLLNING AV FAKTATEXT 3
Ungdomar har väldigt länge använt sig av enligt vuxna ett obegripligt språk, under 1920 talet anklagades Söderamrisarna för att de hade fört in så mycket engelska i svenska språket så att det blev som ett nytt språk.
Slangord är ord som vi ungdomar använder oss av dagligen, genom sitt sätt att tala kan man visa vem man är och vilket gäng man tillhör.
När invandrare kommer in i Sverige och lär sig svenska språket så lär även vi oss nya ord, ''blattespråk'' är vad vi kallar invandrarnas språk och det är väldigt många svenskar som tagit efter det.
Så alltså lär inte bara invandrarna sig svenska språket, vi lär oss ord av invandrarna som är helt främmande men som vi sedan kan börja använda oss av.
KÄLLA: TRYCK HÄR
V.50
Jag reagerade positivt på att Claras mamma la ner tid på att göra en god middag till dem båda, det gör hon inte vanligtvis så det tyckte jag var positivt, hennes mamma hade lagat potatisgrattäng och kött med sås, levande ljus stod på bordet och det var jätte mysigt.
Jag kopplar denna händelse till stunder då någon chockar på ett positivt sett och gör något som man annars inte brukar göra men som är bra.
Jag tycker att det var bra av Claras mamma att göra en middag till dem båda trots att i stort sett alla föräldrar lagar mat till sina barn, men hennes mamma gjorde inte det så ofta men hon bevisade att hon också kan vara som alla andra föräldrar som har det mysigt med sina barn och visar att hon verkligen bryr sig.
Denna händelse får mig att tänka efter på hur andra faktiskt kan ha det, och att man har det väldigt bra.
Det påminner mig om ett inlägg jag skrev för ett tag sen då jag arbetade med projekt 1, klicka HÄR för att komma till inlägget.
Hade jag varit i Claras situation så hade jag nog varit tacksam över det jag hade, när man lever ett ''normalt liv'' så är man inte alltid tacksam över att man får mat serverat på bordet för att man hellre går ut och äter på restaurang, man blir mycket mer otacksam ju mer man har.
V.49
Jag kände mig lite ''rädd'' för tänk så var det ens egna mamma, vilken panik man skulle få.
Clara och hennes kompis Charlie skulle gå hem från en fest som dom hade varit på. Clara hade ramlat och skrapat upp sig så Clara och Charlie gick hem till Clara så att hon kunde tvätta det hon hade skrapat upp, när dom sedan skulle gå till köket så såg Clara sin mamma ligga helt blodig på köksgolvet, det var en stor blod pöl bredvid. Charlie ringde genast ambulansen och Claras mamma fick åka upp till sjukhuset när ambulansen hade kommit.Doktorena sa att Claras mamma skulle klara sig men dom gav Claras mamma en lapp där hon skulle gå i gruppterapi men Clara visste att det skulle aldrig hända för detta hade hänt tidigare - hon hade nämnligen försökt ta livet av sig.
Den här händelsen i boken tyckte jag kändes så verklig på något sett, varför vet jag inte.
Tyckte att den var obehaglig att läsa för jag själv hade inte velat hitta min mamma så och det tror jag inte att någon skulle vilja.
Måndag
På måndag den 24/10 ska vi leda en diskussion med några tjejer och eventuellt killar i klassen om Kissies provocerande, dessa frågor ska vi enligt planerna ställa:
- Kissie har skrivit inlägg om att om man är överviktig har man inte i samhället att göra, en tjej reagerade kraftigt på detta och skrev ett avskedsbrev och sedan tog livet av sig, tycker ni att det endast är Kissies fel eller tycker ni att hon överreagerade på något sett? (följdfråga)
- Vad tycker du personligen om det, skulle du reagerat så kraftigt på det här?
- Skulle du sagt din åsikt om det här till Kissie om du fick läge åt att göra det?(Varför/varför inte?)
- Skulle du själv kunnat lägga ut sådana provocerande inlägg på din blogg?
- Vad tycker du personligen om Kissie, finns det något bra/dåligt med henne och vad isåfall? (följdfrågor)
Något att tänka på
Hennes mening med inlägget som hon la ut var att man ska uppskatta allting man har, insé att vi har det väldigt bra om man jämför med hur andra har det, gråt inte över att allting inte går precis så som du vill.
Utan tänk på allting som går som du vill, och var glad över alla möjligheter vi har.
Länk till Sarah Tjulanders inlägg HÄR!
''You hate your live, while some people dream of having your life.''
Amiofsweden
Vi har ställt frågor angående att hon provocerar en hel del så nu väntar vi bara på svar från henne, vi hoppas att hon ställer upp och svarar på våra frågor!
Update: Vi fick inget svar av Ami angående våra frågor.
Provocerande Kissie
Alexandra Nilsson, eller mer igenkänd som Kissie, är väldigt känd för sitt provocerande, att förolämpa unga tjejer är något hon vardagligen gör.
År 2009 skrev bloggerskan att man är fet om låren går ihop när man sitter ner, att man måste äta barnmat för att vara snygg och smal, en ung tjej gick helt in i bloggen med hela sitt hjärta och började med att svälta trots att hon var underviktig både för hennes längd och ålder.
Efter att ha läst Kissies blogg ett tag blev hon knäckt av allt hennes provocerande och tog livet av sig,
Hon lämnade ett brev där hon skrev att hon inte kunde leva upp till alla ideal om hur en kvinna ska se ut för att vara accepterad, i brevet skrev hon att hon försökt leva upp till alla dessa krav och att hon har haft Kissie som förebild tidigare, men hon orkade inte leva mer och bloggerskan fick henne att må dåligt.
Kissie har även skrivit en massa olika inlägg om unga tjejer, fotat överviktiga människor när dom ätit pizza i smyg, och en sak jag verkligen reagerade på var när hon la ut ett inlägg om ett barn som var förståndshandikappad och dessutom hade blivit överkörd av ett fordon i ansiktet men som hade haft turen med sig och överlevt, hon skrev att barn inte ska se ut på det sättet och anklagade barnet och föräldrarna för barnets tillstånd, efter att hon fått många kommentarer som gick emot henne angående det inlägget så raderade hon inlägget från bloggen, men hon bad inte om ursäkt!
Jag tycker att Kissie betér sig omoget och elakt, men jag är säker på att hon inte vill få någon att ta livet av sig, jag tycker för det mesta att hon gör fel som lägger ut sådana inlägg, men dom flesta reagerar inte så mycket på en blogg så att man blir så påvärkad av den som hon blev, jag tycker att Kissie borde be om ursäkt till alla som hon hängt ut i sin blogg, skrivit nedtryckande saker om osv.
Länk till Kissies blogg ->HÄR
Alla mot en
Alla mot en är en novell om en fjorton årig tjej med allt man kan önska sig,
De senaste mobilerna, de dyraste kläderna och allt som en tjej på fjorton år
Vill ha, men som inte så många har möjligheter till.
Men pengar är inte allting, man kan ha pengarna men utan vänner så har pengarna
inget värde.
Denna novellen handlar helt om det, tjejen som har allt utan vännerna.
Tjejen som man ska knuffa in i skåpen, säga nedtryckande saker om och göra allt som får
en människa att må dåligt, men det ingen vet är att hon bär på en hemlighet som du kommer få läsa om.
Det återstår att se om hon orkar stå emot tjugo kalla ansikten, slag och mobbning.
Men en sak är säker, man ska aldrig ge upp.
__________________________________________________________________________________
Jag minns tillbaka till en kall höstmorgon, klockan var halv åtta och jag stod och väntade på spårvagnen som skulle ta mig till helvetet – skolan.
Jag hade allting en tjej på fjorton år kunde önska, stort hus, den nyaste mobilen och de snyggaste kläderna, åkte på resor som tjejer i min ålder inte ens kunde drömma om, men pengar kunde inte förändra det här.
Spårvagnen anländer till hållplatsen, jag ser att en del av min klass sitter längst bak i vagnen, jag går på längst fram med hopp om att dom inte ska se mig.
Spårvagnen stannar i närheten av skolan där jag och hela min klass går av, jag känner hur någon tar tag i mig och säger ’’Ge mig din mobil’’ och så får jag ett slag i ansiktet, alla stod och kollade på, men ingen sa något.
Jag gav mobilen för att slippa känna mer smärta, jag orkade inte mer.
Jag vägrade polisanmäla händelsen, berätta för någon ville jag inte heller göra…
Ingen skulle lyssna på mig ändå, jag var som luft.
Egentligen bar jag på en hemlighet, min pappa var svårt cancersjuk, men ingen av klasskamraterna visste om det, folk frågade varför dom aldrig fått se min pappa.Fick elaka kommentarer om honom där dom sa att han inte brydde sig om mig, Men det gjorde han visst, han hade byggt upp hela min framtid…
han kämpade för att jag och mamma skulle få det bra om han gick bort.
Han dog den kalla höstmorgonen, jag visste ingenting när jag gick till skolan, men när jag var hemma så fick jag beskedet, som gjorde allting ännu sämre.
Pappa hade alltid varit säker på att jag var som alla andra tjejer, trots att det var tvärtom.
Jag var den som man skulle knuffa in i skåp, behandla som luft och slänga taskiga kommentarer mot, och det accepterade alla.
Det var mer än rätt att mobba mig tyckte folk.
Skolan var så mån om att mobbning inte var okej, fram tills en dag… den sjunde oktober,
Det var dags för utvecklingssamtal, varenda år när lärarna frågat hur skolan fungerade så hade jag svarat att skolan var okej.
Men det hade jag aldrig tyckt, och den här gången var jag tillräckligt mogen för att säga vad jag tyckte, när dom frågade hur skolan var så svarade jag att jag kände mig utfryst och att folk tyckte att det var rätt att mobba mig, dock berättade jag ingenting om det som hände med min mobil.
Men det läraren svarade var att det kunde varit mitt egna fel, att jag inte gjorde någonting för att skaffa vänner. Men hade man kämpat länge så orkade man snart inte mer.
Mamma vägrade tro på att det verkligen var som jag så, hon vägrade tänka tanken att hennes dotter som hade allt var den som blev nedtryckt.
Det var bara jag som visste sanningen.
Tjejerna i klassen hade helt bytt stil när vi började den nya terminen, istället för att vara
Snälla, vänner som visade respekt.
Så hade dom blivit tjejerna som fokuserade på sminket, hårsprayen och på att framstå som dom kaxiga typerna som skulle vara alla mot en, den ensamma tjejen fick bli jag.
Jag undrar många gånger idag, varför jag av alla skulle bli utsatt.
Var det mitt egna fel? Passade jag inte in i ’’gänget’’ ?
Antar att jag aldrig kommer få svar på alla dessa frågor som bubblar runt i mitt huvud,
Detta kommer leva med mig hela mitt liv, för skolan var den värsta perioden under livets gång.
Jag vaknade upp en morgon, jag minns hur det duggregnade emot mitt fönster, vi skulle på skolresa, jag hade sett fram emot denna resa…
Trots att jag visste hur det skulle sluta, så fanns det en liten tanke långt inne att detta kanske skulle vara en god möjlighet för mig att börja passa in, Jag skulle dela rum med klassens mest elaka tjejer, Linda, Cassandra och Maria.
Redan när vi fått reda på vilka man skulle vara rumskompisar med så suckade dom alla tre, ingen ville dela rum med en sådan tjej som mig.
Jag hade förberett mig i säkert två veckor för denna skolresa, jag hade packat ner alla dessa hårsprayer och sminkprodukter just för att vara som alla andra.
Jag satt längst fram i bussen på väg mot skolresan, samtidigt som alla andra satt tillsammans långt bak, pratade om alla dessa bus som skulle hittas på.
Alla skrattade och var glada, men jag satt där för mig själv och tänkte på hur allting skulle vara om pappa levde, om jag redan från dag ett var som alla andra tjejer.
Jag anklagade mig själv, det var jag som hade gjort fel, livet var som ett spel…
Var man inte som alla andra så åkte man ut.
Bussen anlände till en helt underbar plats, som skulle förvandlas till ett helvete.
Så fort vi kom in i rummet så drog alla tre tjejer ihop sina sängar för att slippa vara i närheten av mig, dom satte sig i sina sängar och pratade om allt kul dom skulle hitta på.
Jag satt ensam, hade ingen att prata med… lyssnade bara på deras prat och försökte acceptera situationen, jag var nöjd med att dom inte hade slagit mig, eller sagt nedtryckande saker om mig.
Men sedan kommer hela klassen in i vårat rum, alla killar ber mig flytta så att dom kan sitta i min säng samtidigt som dom lyssnar på allt skit snack som tjejerna pratar, dom åt utav mina chips som jag hade med mig, drack utav min läsk…
Själv satt jag i ett litet hörn ensam som vanligt, det var som om jag var osynlig, ingen såg mig eller ens frågade hur jag mådde, jag satt bara där helt ensam och försökte hålla tårarna inne.
Morgonen därefter så visste jag att det bara var timmar tills det skulle vara över, hela klassen satt tillsammans och åt frukost… Till och med jag satt där, jag fick vara med på samma bord som resten av klassen, dock åt jag ingenting.
Lärarna skickade runt bröd runt hela klassen, när det fanns två stycken kvar så var det bara jag och Linda kvar, alltså räckte det till oss båda två, men hon tog båda för sig själv och där satt jag utan frukost, tittade på när alla andra åt sin frukost och skrattade tillsammans, pratade om hur roligt dom hade haft och tjatade på lärarna att detta skulle göras om, alla ville förutom jag, alla mot en helt enkelt.
Bussen tog oss senare tillbaka till Göteborg där vi bodde, bussen stannade upp på skolgården och jag sprang hem med tårar i ögonen, när jag kom hem så började mamma förstå mig när hon såg hur tårarna rann nerför min kind. Först nu hade någon förstått, men nu var det för sent.
Jag var ju redan stämplad som den man skulle trycka ner, jag trodde det skulle förbättras om jag gav upp, sluta försöka få kontakt med klasskamraterna, bara försöka gilla läget och vänta in de sista åren på skolan.
Men mamma fick mig att förstå att om man ger upp när allt är som värst så kan man aldrig vinna till slut, det var det pappa gjorde… Han hade redan innan sparat ihop pengar till mig och mamma för att han visste att han skulle gå bort, han hade gett upp och han förlorade till sist, och vi var kvar här nere på jorden ensamma, det var som om man blev halv den dagen han gick bort. Jag ska leva och kämpa för honom.
Det var den 29 Oktober, en morgon då jag vaknade upp med en tanke om att detta någon gång skall få ett slut, jag visste att det skulle vara svårt att kämpa emot alla deras skit snack, blickar och knuffar.
Men jag visste att det var värt ett försök, Så jag tog mig upp även den här morgonen och gick igenom mina morgons rutiner, sedan begav jag mig emot skolan som låg mitt inne i centrum… Jag kom för sent denna dag eftersom att min spårvagn var försenad, vågade inte gå in i klassrummet när jag kom fram till skolan, jag stod utanför dörren och hörde hur alla pratade och skrattade tillsammans, skulle jag knacka på så skulle alla sluta upp med deras prat och rikta blickarna mot mig och antagligen så skulle någon säga något taskigt till mig, så jag väntade in nästa lektion.
Jag hade inte ens mod nog till att kliva in i ett klassrum, hur skulle jag då våga säga emot tjugo kalla ansikten?
Hela klassen gick till pizzerian på lunchrasten, alla hade planerat att man skulle ta med sig pengar, ingenting som jag fick vara med på förstås.
Så jag satt i matsalen vid ett bord som var till för 5 personer, men där satt jag alldeles ensam.
Jag minns att jag skulle gå och skrapa av min mat innan jag gick ut ifrån matsalen, jag tappar min bricka när jag stöter ihop med en kille som går förbi och hela matsalen blir alldeles galna, skriker, klappar och jublar.
Jag struntade i allting, jag sprang ut därifrån med en ovanligt arg blick, jag var så trött på all denna mobbning, knuffande och skit snack.
Jag gick till pizzerian där hela klassen satt, fick helt plötsligt mod till att gå fram och säga allt som jag tyckte, säga att jag vet hur Linda ser ut utan sitt smink som hon döljer hela sitt ansikte bakom, säga hur trött jag var på detta, alla blev helt tysta…
Alla tittade på mig och jag vet att alla tänkte att jag faktiskt hade rätt, varför skulle jag vara ensam? Linda gav ju självklart igen och sa inför hela klassen i pizzerian,
’’Jag vet ju vad som hände med din pappa, Stina’’ det var då jag verkligen kände att jag skulle besegra henne, hon skulle inte få komma med den kommentaren… och jag skulle inte ta skit ifrån henne en gång till, jag slog henne. Visst var det dumt av mig när jag tänker efter, men det var värt det, för efter den stunden på pizzerian så var det som om jag var tjejen som stod i centrum, alla hade sett att jag också kunde säga ifrån, jag var inte en liten myra som satt helt tyst för mig själv,
Det var bara den stämpeln jag hade fått ifrån dag ett.
I stort sett hela klassen bad om ursäkt för vad jag fick genomgå, Linda bad förstås inte om ursäkt, men det gjorde mig ingenting, jag klarade mig utan henne.
Dessutom fick jag tillbaka min mobil som jag blev av med den kalla höstmorgonen,
Innerst inne kommer jag förstås aldrig förlåta dem helt, för så mycket smärta jag fick genomgå tror jag ingen kan föreställa sig, men att äntligen slippa gå ensam dag efter dag var en fantastisk känsla, att komma till skolan och höra att folk säger ’’Hej!’’ till mig gjorde att jag kunde må bra igen, slippa ha den klumpen i magen varenda dag som jag skulle gå på spårvagnen, för tidigare hade spårvagnen varit vägen till ondska för mig, nu är den något helt annat. När jag väl sitter och tänker tillbaka till den dagen som jag fick mod att säga vad jag tyckte och att jag var trött på allt, så tror jag att det var pappa som gav mig styrka.
Han kunde se där uppifrån vad jag fick genomgå, självklart är det ingenting som kan bevisas, men han ville inte att jag skulle förlora precis som han gjorde, jag skulle kämpa ända in i det sista, och tillslut stod jag där som segrare.
Projekt 2
Projekt 2 ska för min del vara att skapa diskussioner med mera, jag och Sofia ska läsa olika bloggar..
Både kända eller lite mindre kända, och hitta olika inlägg som vi reagerar på, vi kommer då under cirka 1 veckas tid skriva olika inlägg där vi argumenterar vad som var bra/dåligt med inlägget, vad våran åsikt om det är mm.
Efter ungefär en veckas tid så kommer vi att välja ut det mest intressanta inlägget och skapa en diskussion om det med lärare och elever, våran plan är att skriva ner några frågor och ställa till 3 elever och 3 lärare på skolan så att dom får chansen att diskutera om vad dom tycker om bloggvärlden, och framförallt inlägget som vi reagerade starkast på, det kan vara både posetivt och negativt.
Det ska bli väldigt roligt att ta del utav andras åsikter och skriva ner det här på bloggen!
Alla mot en - novell
Vi valde ämnet mobbning för att se saker i olika perspektiv och det finns en massa att skriva om när man väljer det ämnet.
Alla noveller har samma namn, Alla mot en. Vi har mycket roligt under lektionstid eftersom vi får arbeta väldigt självständigt, vi sitter i små grupprum och skriver på våra datorer och läser upp våra noveller för varandra och kommer med förslag och hjälper varandra när det går mindre bra, vi alla jobbar effektivt på lektionstid och därför blir det ännu roligare. För min del så har det gått bra, jag blev i stort sett färdig med allt igår, ska skriva ut den och finslipa detaljer om det behövs bara, jag skrev 4 sidor i min novell och gjorde sedan en framsida och skrev en egen sida om vad novellen handlar om med mera.
Sedan valde jag att göra ett bild collage med bilder där det ingår både sorg och lycka, jag valde att göra detta bildcollage just för att få det lite snyggare och lite roligare när man kollar igenom novellen, jag är mycket nöjd med mitt arbete och jag ser fram emot att visa vad jag har gjort för resten av skrivgruppen, det ska även bli jätte roligt att höra deras noveller!
Julia 7H
