jgustavssons

Alla mot en är en novell om en fjorton årig tjej med allt man kan önska sig,
De senaste mobilerna, de dyraste kläderna och allt som en tjej på fjorton år
Vill ha, men som inte så många har möjligheter till.
Men pengar är inte allting, man kan ha pengarna men utan vänner så har pengarna
inget värde.
Denna novellen handlar helt om det, tjejen som har allt utan vännerna.
Tjejen som man ska knuffa in i skåpen, säga nedtryckande saker om och göra allt som får
en människa att må dåligt, men det ingen vet är att hon bär på en hemlighet som du kommer få läsa om.
Det återstår att se om hon orkar stå emot tjugo kalla ansikten, slag och mobbning.
Men en sak är säker, man ska aldrig ge upp.
__________________________________________________________________________________

Jag minns tillbaka till en kall höstmorgon, klockan var halv åtta och jag stod och väntade på spårvagnen som skulle ta mig till helvetet – skolan.
Jag hade allting en tjej på fjorton år kunde önska, stort hus, den nyaste mobilen och de snyggaste kläderna, åkte på resor som tjejer i min ålder inte ens kunde drömma om, men pengar kunde inte förändra det här.
Spårvagnen anländer till hållplatsen, jag ser att en del av min klass sitter längst bak i vagnen, jag går på längst fram med hopp om att dom inte ska se mig.
Spårvagnen stannar i närheten av skolan där jag och hela min klass går av, jag känner hur någon tar tag i mig och säger ’’Ge mig din mobil’’ och så får jag ett slag i ansiktet, alla stod och kollade på, men ingen sa något.
Jag gav mobilen för att slippa känna mer smärta, jag orkade inte mer.
Jag vägrade polisanmäla händelsen, berätta för någon ville jag inte heller göra…
Ingen skulle lyssna på mig ändå, jag var som luft.
Egentligen bar jag på en hemlighet, min pappa var svårt cancersjuk, men ingen av klasskamraterna visste om det, folk frågade varför dom aldrig fått se min pappa.Fick elaka kommentarer om honom där dom sa att han inte brydde sig om mig, Men det gjorde han visst, han hade byggt upp hela min framtid…
han kämpade för att jag och mamma skulle få det bra om han gick bort.
Han dog den kalla höstmorgonen, jag visste ingenting när jag gick till skolan, men när jag var hemma så fick jag beskedet, som gjorde allting ännu sämre.
Pappa hade alltid varit säker på att jag var som alla andra tjejer, trots att det var tvärtom.
Jag var den som man skulle knuffa in i skåp, behandla som luft och slänga taskiga kommentarer mot, och det accepterade alla.
Det var mer än rätt att mobba mig tyckte folk.
Skolan var så mån om att mobbning inte var okej, fram tills en dag… den sjunde oktober,
Det var dags för utvecklingssamtal, varenda år när lärarna frågat hur skolan fungerade så hade jag svarat att skolan var okej.
Men det hade jag aldrig tyckt, och den här gången var jag tillräckligt mogen för att säga vad jag tyckte, när dom frågade hur skolan var så svarade jag att jag kände mig utfryst och att folk tyckte att det var rätt att mobba mig, dock berättade jag ingenting om det som hände med min mobil.
Men det läraren svarade var att det kunde varit mitt egna fel, att jag inte gjorde någonting för att skaffa vänner. Men hade man kämpat länge så orkade man snart inte mer.
Mamma vägrade tro på att det verkligen var som jag så, hon vägrade tänka tanken att hennes dotter som hade allt var den som blev nedtryckt.
Det var bara jag som visste sanningen.
Tjejerna i klassen hade helt bytt stil när vi började den nya terminen, istället för att vara
Snälla, vänner som visade respekt.
Så hade dom blivit tjejerna som fokuserade på sminket, hårsprayen och på att framstå som dom kaxiga typerna som skulle vara alla mot en, den ensamma tjejen fick bli jag.
Jag undrar många gånger idag, varför jag av alla skulle bli utsatt.
Var det mitt egna fel? Passade jag inte in i ’’gänget’’ ?
Antar att jag aldrig kommer få svar på alla dessa frågor som bubblar runt i mitt huvud,
Detta kommer leva med mig hela mitt liv, för skolan var den värsta perioden under livets gång.
Jag vaknade upp en morgon, jag minns hur det duggregnade emot mitt fönster, vi skulle på skolresa, jag hade sett fram emot denna resa…
Trots att jag visste hur det skulle sluta, så fanns det en liten tanke långt inne att detta kanske skulle vara en god möjlighet för mig att börja passa in, Jag skulle dela rum med klassens mest elaka tjejer, Linda, Cassandra och Maria.
Redan när vi fått reda på vilka man skulle vara rumskompisar med så suckade dom alla tre, ingen ville dela rum med en sådan tjej som mig.
Jag hade förberett mig i säkert två veckor för denna skolresa, jag hade packat ner alla dessa hårsprayer och sminkprodukter just för att vara som alla andra.
Jag satt längst fram i bussen på väg mot skolresan, samtidigt som alla andra satt tillsammans långt bak, pratade om alla dessa bus som skulle hittas på.
Alla skrattade och var glada, men jag satt där för mig själv och tänkte på hur allting skulle vara om pappa levde, om jag redan från dag ett var som alla andra tjejer.
Jag anklagade mig själv, det var jag som hade gjort fel, livet var som ett spel…
Var man inte som alla andra så åkte man ut.
Bussen anlände till en helt underbar plats, som skulle förvandlas till ett helvete.
Så fort vi kom in i rummet så drog alla tre tjejer ihop sina sängar för att slippa vara i närheten av mig, dom satte sig i sina sängar och pratade om allt kul dom skulle hitta på.
Jag satt ensam, hade ingen att prata med… lyssnade bara på deras prat och försökte acceptera situationen, jag var nöjd med att dom inte hade slagit mig, eller sagt nedtryckande saker om mig.
Men sedan kommer hela klassen in i vårat rum, alla killar ber mig flytta så att dom kan sitta i min säng samtidigt som dom lyssnar på allt skit snack som tjejerna pratar, dom åt utav mina chips som jag hade med mig, drack utav min läsk…
Själv satt jag i ett litet hörn ensam som vanligt, det var som om jag var osynlig, ingen såg mig eller ens frågade hur jag mådde, jag satt bara där helt ensam och försökte hålla tårarna inne.
Morgonen därefter så visste jag att det bara var timmar tills det skulle vara över, hela klassen satt tillsammans och åt frukost… Till och med jag satt där, jag fick vara med på samma bord som resten av klassen, dock åt jag ingenting.
Lärarna skickade runt bröd runt hela klassen, när det fanns två stycken kvar så var det bara jag och Linda kvar, alltså räckte det till oss båda två, men hon tog båda för sig själv och där satt jag utan frukost, tittade på när alla andra åt sin frukost och skrattade tillsammans, pratade om hur roligt dom hade haft och tjatade på lärarna att detta skulle göras om, alla ville förutom jag, alla mot en helt enkelt.
Bussen tog oss senare tillbaka till Göteborg där vi bodde, bussen stannade upp på skolgården och jag sprang hem med tårar i ögonen, när jag kom hem så började mamma förstå mig när hon såg hur tårarna rann nerför min kind. Först nu hade någon förstått, men nu var det för sent.
Jag var ju redan stämplad som den man skulle trycka ner, jag trodde det skulle förbättras om jag gav upp, sluta försöka få kontakt med klasskamraterna, bara försöka gilla läget och vänta in de sista åren på skolan.
Men mamma fick mig att förstå att om man ger upp när allt är som värst så kan man aldrig vinna till slut, det var det pappa gjorde… Han hade redan innan sparat ihop pengar till mig och mamma för att han visste att han skulle gå bort, han hade gett upp och han förlorade till sist, och vi var kvar här nere på jorden ensamma, det var som om man blev halv den dagen han gick bort. Jag ska leva och kämpa för honom.
Det var den 29 Oktober, en morgon då jag vaknade upp med en tanke om att detta någon gång skall få ett slut, jag visste att det skulle vara svårt att kämpa emot alla deras skit snack, blickar och knuffar.
Men jag visste att det var värt ett försök, Så jag tog mig upp även den här morgonen och gick igenom mina morgons rutiner, sedan begav jag mig emot skolan som låg mitt inne i centrum… Jag kom för sent denna dag eftersom att min spårvagn var försenad, vågade inte gå in i klassrummet när jag kom fram till skolan, jag stod utanför dörren och hörde hur alla pratade och skrattade tillsammans, skulle jag knacka på så skulle alla sluta upp med deras prat och rikta blickarna mot mig och antagligen så skulle någon säga något taskigt till mig, så jag väntade in nästa lektion.
Jag hade inte ens mod nog till att kliva in i ett klassrum, hur skulle jag då våga säga emot tjugo kalla ansikten?
Hela klassen gick till pizzerian på lunchrasten, alla hade planerat att man skulle ta med sig pengar, ingenting som jag fick vara med på förstås.
Så jag satt i matsalen vid ett bord som var till för 5 personer, men där satt jag alldeles ensam.
Jag minns att jag skulle gå och skrapa av min mat innan jag gick ut ifrån matsalen, jag tappar min bricka när jag stöter ihop med en kille som går förbi och hela matsalen blir alldeles galna, skriker, klappar och jublar.
Jag struntade i allting, jag sprang ut därifrån med en ovanligt arg blick, jag var så trött på all denna mobbning, knuffande och skit snack.
Jag gick till pizzerian där hela klassen satt, fick helt plötsligt mod till att gå fram och säga allt som jag tyckte, säga att jag vet hur Linda ser ut utan sitt smink som hon döljer hela sitt ansikte bakom, säga hur trött jag var på detta, alla blev helt tysta…
Alla tittade på mig och jag vet att alla tänkte att jag faktiskt hade rätt, varför skulle jag vara ensam? Linda gav ju självklart igen och sa inför hela klassen i pizzerian,
’’Jag vet ju vad som hände med din pappa, Stina’’ det var då jag verkligen kände att jag skulle besegra henne, hon skulle inte få komma med den kommentaren… och jag skulle inte ta skit ifrån henne en gång till, jag slog henne. Visst var det dumt av mig när jag tänker efter, men det var värt det, för efter den stunden på pizzerian så var det som om jag var tjejen som stod i centrum, alla hade sett att jag också kunde säga ifrån, jag var inte en liten myra som satt helt tyst för mig själv,
Det var bara den stämpeln jag hade fått ifrån dag ett.
I stort sett hela klassen bad om ursäkt för vad jag fick genomgå, Linda bad förstås inte om ursäkt, men det gjorde mig ingenting, jag klarade mig utan henne.
Dessutom fick jag tillbaka min mobil som jag blev av med den kalla höstmorgonen,
Innerst inne kommer jag förstås aldrig förlåta dem helt, för så mycket smärta jag fick genomgå tror jag ingen kan föreställa sig, men att äntligen slippa gå ensam dag efter dag var en fantastisk känsla, att komma till skolan och höra att folk säger ’’Hej!’’ till mig gjorde att jag kunde må bra igen, slippa ha den klumpen i magen varenda dag som jag skulle gå på spårvagnen, för tidigare hade spårvagnen varit vägen till ondska för mig, nu är den något helt annat. När jag väl sitter och tänker tillbaka till den dagen som jag fick mod att säga vad jag tyckte och att jag var trött på allt, så tror jag att det var pappa som gav mig styrka.
Han kunde se där uppifrån vad jag fick genomgå, självklart är det ingenting som kan bevisas, men han ville inte att jag skulle förlora precis som han gjorde, jag skulle kämpa ända in i det sista, och tillslut stod jag där som segrare.